Biografi

Jag föddes tidigt på morgonen, Långfredagen den 13:e april 1979, sju veckor innan schemalagd tid. Den enda dag på året då Gud är död, i kombination med den traditionella västerländska otursdagen – men faktiskt även den första dagen på det Thailändska nyåret. Därför är det ännu något oklart om min födelse vid denna tidpunkt bör betraktas som ett gott eller ett ont omen, men att den bär någon sorts numerologisk eller astrologisk tyngd torde i alla fall vara ställt utom tvivel.

För min egen del har i varje fall stjärnorna eller andra makter inte på något omedelbart sätt ansträngt sig för att straffa mig, utan har faktiskt sörjt för en trygg och trevlig uppväxt i den sömniga norrländska staden Örnsköldsvik, fri från allvarliga trauman eller alltför påtagliga konstigheter.

Efter att ha passerat igenom totalt tolv år av skolgång förstod jag att jag skulle syssla med industridesign, och flyttade iväg till England och Brunel University. Där lärde jag mig avsky engelska vintrar och de oheliga substanser som britter ser som husmanskost, och återvände hem till Sverige efter bara ett läsår. Något senare förstod jag att det var grafisk form jag skulle syssla med, varför jag tog anställning inom detta område vid en liten IT-firma i Örnsköldsvik. Sedan fick jag syn på en affisch som sa ”Bli lärare!”, och studerade följaktligen på lärarprogrammet vid Umeå universitet i fyra år av de fyra och ett halvt som renderar en komplett examen.

Nu vet jag bättre, och har insett att musiken är min väg, mitt liv och mitt mål.

Min musikaliska bana hade en ovanligt lång startsträcka. När jag var fem eller sex år tyckte jag det var roligt att sjunga in improviserade sånger på låtsasengelska på farsans gamla rullbandspelare, och blev i samma veva ett hängivet fan av bröderna Herrey när de vann Schlagerfestivalen med Diggiloo-diggiley. Jag skaffade till och med ett par guldsprayade skor som jag gick omkring i ett tag. Men intresset för Herreys och musik över huvud taget falnade, och åren gick. Sedan blev jag på något sätt rekryterad till en gosskör i församlingen, och sjöng kristliga sånger i ett par år tills jag fyllde tolv och åkte ut. Ett par år tog jag klarinettlektioner via kommunala musikskolan, men tröttnade och slutade i 8:an. Efter det följde mer än ett halvt decennium av musikalisk torka då jag i princip inte tog en ton.

Men så, hösten 2001, skulle jag vara med på ett rollspelslajv i medeltidsmiljö med några vänner, och vi funderade över vilka roller vi skulle ha. Efter mycket velande hit och dit föll valet på det enklaste vi kunde komma på: ”kringresande spelemän”. Själv fick jag spela sångare och skald, med det slaviskt klingande namnet Bogdan. Denna roll visade sig vara så rolig och uppskattad att vi sedermera bildade bandet Gråfötterna, som fortfarande lever kvar och specialiserar sig på medeltids- och fantasyinspirerade visor och ballader. Det var även i dessa sammanhang jag först stötte på en vandrande speleman som kallade sig Måns Klang, och som i den verkliga världen är känd som Loke Nyberg, Undergroundvisans Härförare, och som sedan dess kommit att betyda mycket som musikalisk inspiratör, vägvisare och frände. Inte minst tittade han på mig och sa ”Du borde gå på Vislinjen på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv!”. Så då gjorde jag det.

Hösten 2006 markerade därmed startpunkten för att börja bredda mig till att inte enbart sjunga naturmytiska visor och medeltidsinspirerade ballader, utan även inkludera en mer verklighetsnära, mer politisk och nutida repertoar. Ur denna strävan föddes så småningom inte minst den Akustiske Alkemisten, det alias/projektnamn jag stundom går under som soloartist, i synnerhet när jag känner mig extra filosofisk och mystisk.

Jag har de senaste åren framträtt vid politiska sammankomster, på årsmöten, bröllop, konsertkvällar, privata fester, folkhögskolor, visklubbar och en och annan visfestival.

Och här är jag nu. Kanske är det dags att jag dyker upp hos dig snart?