Biografi

Jag föd­des tidigt på mor­go­nen, Lång­fre­da­gen den 13:e april 1979, sju vec­kor innan sche­ma­lagd tid. Den enda dag på året då Gud är död, i kom­bi­na­tion med den tra­di­tio­nella väs­ter­ländska oturs­da­gen — men fak­tiskt även den första dagen på det Thai­ländska nyå­ret. Där­för är det ännu något oklart om min födelse vid denna tid­punkt bör betrak­tas som ett gott eller ett ont omen, men att den bär någon sorts nume­ro­lo­gisk eller ast­ro­lo­gisk tyngd torde i alla fall vara ställt utom tvivel.

För min egen del har i varje fall stjär­norna eller andra mak­ter inte på något ome­del­bart sätt ansträngt sig för att straffa mig, utan har fak­tiskt sörjt för en trygg och trev­lig upp­växt i den söm­niga norr­ländska sta­den Örnsköldsvik, fri från all­var­liga trau­man eller allt­för påtag­liga konstigheter.

Efter att ha pas­se­rat ige­nom totalt tolv år av skol­gång för­stod jag att jag skulle syssla med indu­stri­de­sign, och flyt­tade iväg till Eng­land och Bru­nel Uni­ver­sity. Där lärde jag mig avsky eng­elska vint­rar och de ohe­liga sub­stan­ser som brit­ter ser som hus­mans­kost, och åter­vände hem till Sve­rige efter bara ett läsår. Något senare för­stod jag att det var gra­fisk form jag skulle syssla med, var­för jag tog anställ­ning inom detta område vid en liten IT-firma i Örnsköldsvik. Sedan insåg jag att lära­ryr­ket var det uppen­bara valet för min per­fekta fram­tid, och stu­de­rade följakt­li­gen vid Umeå uni­ver­si­tet i fyra år av de fyra och ett halvt som ren­de­rar en kom­plett examen.

Nu vet jag bättre (bäst?), och har insett att musi­ken är min väg, mitt liv och mitt mål.

Min musi­ka­liska banas bör­jan är svår att pla­cera. När jag var fem eller sex år tyckte jag det var roligt att sjunga in impro­vi­se­rade sånger på låt­sa­seng­elska på farsans gamla rull­band­spe­lare, och blev i samma veva ett hän­gi­vet fan av brö­derna Her­rey när de vann Schla­ger­fes­ti­va­len med Diggiloo-diggiley. Jag skaf­fade till och med ett par guld­spray­ade skor som jag gick omkring i ett tag. Men intres­set för Her­reys och musik över huvud taget fal­nade, och åren gick. Sedan blev jag på något sätt rekry­te­rad till en gosskör i för­sam­lingen, och sjöng krist­liga sånger i ett par år tills jag blev för gam­mal för det och åkte ut. Efter det följde många år av musi­ka­lisk torka.

Men så, hös­ten 2001, skulle jag delta på ett rollspelslajv i medel­tids­miljö med några vän­ner, och vi fun­de­rade över vilka rol­ler vi skulle ha. Valet föll på “kring­re­sande spe­le­män”, och själv fick jag spela sång­are och skald, med det sla­viskt kling­ande nam­net Bog­dan. Denna roll visade sig vara så rolig och upp­skat­tad att vi seder­mera bil­dade ban­det Grå­föt­terna, som fort­fa­rande spe­ci­a­li­se­rar sig på medel­tids– och fan­ta­sy­in­spi­re­rade visor och bal­la­der. Det var även i dessa sam­man­hang jag först stötte på en vand­rande spe­le­man som kal­lade sig Måns Klang, och som i den verk­liga värl­den är känd som Loke Nyberg, Under­ground­vi­sans Här­fö­rare, och som sedan dess kom­mit att betyda myc­ket som musi­ka­lisk inspi­ra­tör, väg­vi­sare och frände.

Hös­ten 2006 mar­ke­rade start­punk­ten för att börja bredda mig till att inte enbart sjunga natur­my­tiska visor och medel­tids­in­spi­re­rade bal­la­der, utan även inklu­dera en mer verk­lig­hetsnära och nutida reper­toar. Ur denna strä­van föd­des så den Akus­tiske Alke­mis­ten, det alias/projektnamn jag stundom går under som solo­ar­tist, i syn­ner­het när jag kän­ner mig extra filo­so­fisk och mystisk.

Jag har de senaste åren fram­trätt vid poli­tiska sam­man­koms­ter, på årsmö­ten, bröl­lop, kon­sert­kväl­lar, pri­vata fes­ter, folk­hög­sko­lor, vis­klub­bar och en och annan visfestival.

Och här är jag nu.