Projekt

Den Akus­tiske Alkemisten

Den Akus­tiske Alke­mis­ten är en per­sona som David tyc­ker om att träda in i på scen, och som har fram­trätt i ett par olika skep­na­der sedan sin till­bli­velse omkring 2007. Här föl­jer en något ral­jant för­kla­ring från Alke­mis­tens egna läppar:

Alkemi är, i mot­sats till vad många tror, inte bara en för­le­gad och på det stora hela miss­lyc­kad kvasi-kemi som går ut på att för­vandla bly till guld i syfte att tjäna grova pengar. Den är även en eso­te­risk filo­so­fisk lära, utveck­lad och omhul­dad av mys­ti­ker sedan det antika Egyp­tens tid, som ämnar vara en väg att för­ädla sitt eget väsen för att uppnå kos­misk insikt och en större när­het till — eller sam­gå­ende med — det gudomliga.

Aha! Så alkemi är i själva ver­ket den första New-Age-självhjälps-navelskådarreligionen?” säger du då. Det korta sva­ret, måste jag erkänna, är “Japp”. Det är bara att läsa Paulo Coel­hos bok “Alke­mis­ten” och abdi­kera från verkligheten.

Men en modern alke­mist är inte nöd­vän­digt­vis bara en medi­te­rande navel­skå­dare hel­ler! Ett myc­ket centralt begrepp i läran är näm­li­gen den her­me­tiska klas­si­kern: “Såsom nedan, så även ovan”. Det bety­der att de “små” kraf­terna är direkt sam­man­kopp­lade till de “stora” kraf­terna, och att inre pro­ces­ser speglas i de yttre. Det bety­der att en alke­mist måste lära sig för­stå — och för­ädla — sin omvärld, för att kunna för­stå och för­ädla sin inre värld, (sjä­len, sin­net, jaget, etc.). Detta leder i ide­al­fal­let till ett stort intresse för natur­ve­ten­skap i all­män­het och kemiska för­änd­rings– och för­äd­lings­pro­ces­ser i syn­ner­het (eller till ett sjuk­ligt intresse för ast­ro­logi i värsta fall).

Min alkemi omfat­tar dock inte bara natur­ve­ten­ska­pen, utan även poli­ti­ken. Den egen­skap som defi­ni­e­rar oss män­ni­skor, mer än någon annan, är att vi är soci­ala varel­ser. Vår omvärld, vårt uni­ver­sum, är andra män­ni­skor. Att efter bästa för­måga och för­stånd aktivt bidra till en bättre värld är att axla sitt ansvar som med­män­ni­ska och för­ädla sig själv. Att för­stå mänsk­lig­he­ten är att för­stå sig själv. Hur du behand­lar andra män­ni­skor defi­ni­e­rar vem du är.

Jag är inte först att dra paral­lel­lerna — den femud­diga röda stjär­nan, den glo­balt erkända sym­bo­len för soci­a­lis­men — lades fram av den alke­mis­tiskt bil­dade Karl Marx. Fyra uddar för de fyra klas­siska ele­men­ten (Jord, Eld, Luft Vat­ten) står för den fysiska värl­den, och en femte udd för Män­ni­skan. Den röda fär­gen sym­bo­li­se­rar kam­pen, vil­jan att för­ändra, och inte minst det röda blo­det, den släkt­skap som alla män­ni­skor delar.


Folk­sa­go­sånger

Detta är ett kon­cept som har fått sjuda i något år i Davids bak­hu­vud innan det blev verk­lig­het lagom till Medel­tids­vec­kan i Visby, som­ma­ren 2011.

Idén är lika för­fö­riskt enkel som djä­vulskt svår­ge­nom­förd — att kon­ver­tera gamla folk­sa­gor till vis­bal­lad­form — och har mot­ta­gits myc­ket varmt av publiken.

I skri­vande stund består pro­jek­tet av ett fär­digt set av fem sånger — men fler är på väg!


Lutulf

Lutulf är en vand­rande tru­ba­dur som allt som oftast hänger runt i det vikin­ga­tida “Huna­land”. Han är full­stän­digt över­ty­gad om sin egen för­träff­lig­het och stor­sla­gen­het, i syn­ner­het på det musi­ka­liska områ­det, och pro­kla­me­rar sig utan minsta tve­kan vara “Den bäste tru­ba­du­ren sun­nan om Nord och väs­tan om Öst!”.

Ute i vår verk­liga värld är Lutulf en roll­per­son som David gestal­tar på diverse rollspelslajv, oftast (men inte endast) på den årli­gen åter­kom­mande kam­pan­jen “Kam­pen i Ringen”, som hålls i lajv­byn Berg­hem utan­för Skillingaryd.

Under detta skam­lösa, pom­pösa, men ändå på något vis hjärt­liga “larger-than-life”-alias har David hit­tills en skiva i EP-längd på sitt sam­vete. Den heter helt enkelt “Lutulf — Den bäste tru­ba­du­ren sun­nan om Nord och väs­tan om Öst”, och går att beställa här på sidan.


Grå­föt­terna

Grå­föt­terna, som 2011 firade sitt 10-årsjubiléum, är ett av myc­ket få nu levande band som direkt fötts ur en lajv­grupp — och är Davids per­son­liga musi­ka­liska banas start.

Utan detta band hade han tro­li­gen inte återupp­täckt musi­ken, och hade med största san­no­lik­het inte varit artist idag. David sjunger och fron­tar fort­fa­rande i detta mysiga, kam­rat­liga och stundom något inces­tu­ösa band.

Grå­föt­terna besö­ker nu för tiden omkring ett till tre lajv per år, och har unge­fär lika många “offlajv-” spel­ningar. Allt som oftast rör det sig om bröl­lop, fes­ter eller mark­na­der med någon form av “medeltids”-tema, men ibland syns Grå­föt­terna också dyka upp i helt mun­dana sam­man­hang — nu senast med flera (!) bejublade fram­trä­dan­den vid Fes­ti­val Deci­mal i Nävekvarn.


Tea­ter­grup­pen Nynnarna

En tea­ter­grupp som består av fyra per­so­ner: Jean-Pierre “Berät­ta­ren” Salkvist, David “Den Akus­tiske Alke­mis­ten” Berg­kvist, Kristin “Forn­fela” Svens­son och Annica Ehrman.

Grup­pen bil­da­des som­ma­ren 2011 kring ska­pan­det av musik­te­a­tern “Sagan om Nyn­ners­kan”, en bejublad all­ål­ders­fö­re­ställ­ning om kär­lek, som spe­lats på Bohus Fäst­ning vid Kungälvs Medel­tids­da­gar, samt i S:t Cle­mens ruin under Medel­tids­vec­kan i Visby.

Nyn­narna kom­mer att ta fram en ny före­ställ­ning inför 2012, och allt tyder på att grup­pen kom­mer att fort­sätta verka under över­skåd­lig framtid.


För­fat­tar­skap

För­u­tom att stå på scen syss­lar även David med den mera still­samma artis­tiska verk­sam­he­ten att skriva.

Ja, uppen­bar­li­gen”, säger du kanske, eftersom det tyd­ligt är så att David skri­ver sina egna sånger. Men han tar fak­tiskt upp­drag för and­ras räk­ning också.

Han har exem­pel­vis skri­vit tex­ter och musik till musik­teat­rar — såsom kri­ti­ker­ro­sade “Älskade Sofia” (Bis­kops Arnö 2008, regis­sör Sture Ekholm) och nu senast den både bejublade och begråtna “Sagan om Nyn­ners­kan” (2011, musik David Berg­kvist och Kristin Svens­son, regis­sör Jean-Pierre Salkvist).

Även enskilda styc­ken har han skri­vit på beställ­ning — jing­eln som Anders “Gyck­la­ren Arka­dia” Sebring fick sig leve­re­rad under hös­ten 2009 ekar fort­fa­rande över gator och torg var­helst denne magiske char­la­tan drar fram.

Dess­utom skri­ver David prosa, både fri­vil­ligt och på beställ­ning. Trots sin inbitna ate­ism står han som för­fat­tare till två böc­ker utgivna för Väs­terås Stifts av Svenska Kyr­kan räk­ning: “Tel­lus” (2001) och “Sägen” (2011). Båda böc­kerna är skrivna till­sam­mans med (lika­le­des ate­is­tiske) Terje Nor­din, och är peda­go­giska roll­spel tänkta att använ­das vid konfirmationsundervisning.